Familjehemligheter

Av Anders Möller, Kalmar

Vi ett besök, på 1970-talet, hos mina godhjärtade farföräldrar Harry och Signe hittade jag vid ett tillfälle en Hemmets Veckotidning som jag blev sittande och bläddra i. Veckotidningar var mycket ovanligt hos de sparsamma farföräldrarna. På insidan av baksidans pärmblad fanns en kolorerad släkttavla av kungasläkten och utgick från Gustaf VI Adolf. Jag, som var ca 11-12 år gammal vid tillfället, frågade om inte vi också hade en sådan där bild på vår släkt. Farfar tittade på mig, log brett, skakade sakta på huvudet och svarade med ett kluckande skratt - "Nä du det har vi inte". Vad jag inte visste då var att detta fick honom att börja släktforska.

För mig föll saken i glömska tills en dag några år senare då farfar ville visa upp vad han kommit fram till. I en liten brun A5-pärm av pressad papp och med en etikett där det stod Släktkrönika hade han samlat en handritad antavla, med mig som proband. Antavlan omfattade tre-fyra generationer på hans och farmors sida. Pärmen innehöll också handtextade ansedlar och en del svar på brev som han skickat till sina andra släktingar och dessutom hans korrespondens med Pastorsexpeditioner m m. Genast började jag att ställa fråga efter fråga om vilka de var, vart de kom från, vad de arbetat med och annat som jag spontant ville veta.

Jag frågade senare även min far om vad han visste om dessa individer som fanns i den lilla bruna pärmen. Han berättade bland annat om farmor Signes farfar, "storbonden" Carl Månsson i Tararp i Asarum och visade ett fotografi på honom och på gården. Min far visste att något hade hänt med gården men visste inte vad. Det fick jag fråga farmor om. Sedan fanns där också farmor Signes morfar, Karl Lindqvist i Asarum, och som man mig veterligen aldrig någonsin hade nämnt eller pratat om. Det fanns inte heller något fotografi på honom och min fars förklaring var att alla inte gillade att bli fotograferade. Åter fick saken bero och så föll den i glömska några år.

Allt eftersom tiden gick märkte jag hur min godhjärtade farmor Signe allt oftare uttryckte sin förtvivlan över att farfar Harry höll på att rota i det gamla. Han borde låta det vara som det var, enligt henne. För tänk om han skulle hitta att det fanns en mördare eller bödel i släkten. Det skulle hon inte kunna leva med enligt egen utsago. Hon hade med detta åter väckt de där frågorna som jag hade förträngt. När jag så till sist ställde frågor om hennes farfar "storbonden" i Tararp i Asarum eller hennes morfar så blev hon snäsig i tonen, något jag aldrig hört henne vara tidigare. Hennes svar var kort och gott - "Det pratar vi inte om". Jag försökte resultatlöst även att lirka med farfar. Jag tror nog att han visste vad det handlade om men han förblev tyst som muren. Med detta lät jag mig nöja, tror jag. Ett frö var dock sått och det låg nu där i det undermedvetna och grodde.

Så småningom gick farfar bort 1978 och bara två år senare var det farmors tur att följa efter. Jag hade inte tänkt speciellt mycket på den lilla bruna pärmen och ännu mindre om släktforskning som jag inte kunde ett endaste dugg om. Men i och med farföräldrarnas bortgång och en arbetskamrat som hade börjat släktforska så fick jag den spark i baken jag behövde. Jag hade långa samtal med min arbetskamrat hur det gick till att släktforska och lånade allt vad jag kom över på biblioteket som handlade om släktforskning och läste så ögonen stod i kors. Med gratisprogrammet Personal Ancestral File från Mormonerna, som min arbetskamrat gav mig lagom till jul- och nyårsledigheten 1986, och den lilla bruna pärmen så började min resa som släktforskare. Förutom nyfikenheten att hitta var mitt efternamn kom ifrån fanns ju också ett par familjehemligheter att "gräva upp" om det var möjligt.

Mitt första steg blev att ta kontakt med alla släktingar som jag kunde hitta på farmors sida men det visade sig vara en återvändsgränd. Oavsett vem jag frågade om "storbonden" i Tararp eller Karl Lindqvist i Asarum så var svaret alltid detsamma. - "Jag har också frågat men det var inget han/hon ville prata om och det tog hon/han med sig i graven".

Då besvikelsen efter mina obesvarade frågor hade lagt sig bestämde jag mig för att med de uppgifter som fanns i den lilla bruna pärmen försöka kartlägga de båda herrarna med hjälp av församlingsböcker och husförhörslängder. I pärmen fanns inte så mycket annat antecknat mer än födelse- och dödsdatum och församlingar och bara någon enstaka liten anteckning där förutom. Inte mycket att börja med. Det kom att bli många besök på biblioteket för att beställa "mikrokort" från SVAR och många timmar framför bibliotekets läsapparater. Det var svårt att hitta de uppgifter jag sökte. Dels för att jag var tvungen att gå igenom varje mikrokort sida för sida, dels för att kvaliteten på bilderna stundvis var så dåliga och "kladdiga" att de var näst intill oläsliga och inte minst för att handstilarna ibland var fruktansvärt svåra att tolka. Speciellt om man, som jag, var helt nybörjare och inte van att läsa sådana hieroglyfer.

"Storbonden" Carl Månssons uppgång och fall

Efter flera veckors tragglande lyckades jag till sist kartlägga "storbonden" Carl Månsson i Tararp så pass att jag kunde ana både hans sociala uppgång och fall. En annan släktforskare som jag varit i kontakt med hade tipsat om bouppteckningar och mantalslängder m m, så det blev till att vid ett par olika tillfällen hyra in sig på vandrarhem och tillbringa någon semestervecka på Landsarkivet i Lund. Jag förundrades över de både tunga och tjocka böckerna som rullades fram efter mina beställningar. Efter mycket bläddrande och tolkande av skrivarnas kråkfötter och en hel del möda lyckades jag till sist hitta en bouppteckning efter Carl Månssons fader, nämndemannen och bonden Måns Nilsson på Tararp 81 i Asarum. Jag följde också gården under några år i mantalslängderna.

Carl Månsson

Enligt bouppteckningen efter nämndemannen och bonden Måns Nilsson den 7/6 1859, fanns ett köpebrev som bouppteckningen hänvisade till, och där sonen Carl Månsson köpte gården för 18.000 kr (motsvarar cirka 810.000 kr i 1995-års penningvärde) och pengarna skulle fördelas på hans äldre bröder och modern. Lösöret efter Måns Nilsson uppgick till ett värde av 3789 kr 28 öre (motsvarar ca 170.500 kr i 1995-års penningvärde).

Carl Månsson var vid köpet av gården i 81 Tararp (1/2 mantal) ännu ogift. Ett par år senare då han gifte sig med Johanna Samuelsdotter från Ire den 16/9 1861 blev han också delägare i hennes faders Samuel Samuelssons gård i Ire (3/16 mantal). Någon gång runt 1868 sålde han gården i Ire och använde troligen pengarna för att utöka gården i Tararp till 5/8 mantal. Carl Månsson blev i denna veva utsedd till nämndeman och stod på toppen av sin karriär.

Tararp 81

År 1883 hände något, och det var väl detta som min godhjärtade farmor Signe och hennes syskon alla ville dölja. Nämndemannen Carl Månsson kom inför rätta vid lagtima vårting i Bräkne häradsrätt den 8/5 1883. Carl Månssons äldste son Mauritz, Carl Månsson själv och en torpare Johan Johansson från Nötabråne fick en stämning på halsen där sonen Mauritz anklagades för utspridande av rykte om grannens son som han påstod "har gjort det med märra". Otukt med djur (tidelag) var straffbart så om det ryktet var sant kunde grannens son råka i klistret. Vid lagtima hösttinget den 4/9 samma år titulerades Carl Månsson som förre nämndemannen. Målet gick vidare vid hösttinget den 30/10 och där ville Jöns Nilsson, den baktalades fader ha betalt för sina utlägg i samband med målet men Carl Månsson bestred stämningen. Den 26/11 1883 föll domen. Häradsrätten fann att Carl Månsson inte kunde ställas till svars för förtal. Däremot ansågs sonen Mauritz skyldig och skulle därför ersätta Jöns Nilsson och hans förtalade son Carl August Jönsson med 200 kronor och dessutom skulle Mauritz gottgöra de båda för rättegångskostnaderna med 300 kronor. (dessa 500 kronor motsvarar ca 22.500 kr i 1995-års penningvärde).

Johanna Samuelsdotter - sannolikt med dottern Julia

Nu skulle man kunna hoppas att det ville ordnade upp sig för Carl Månsson men icke. Redan vid vårtinget 1884 så var Carl Månsson på nytt inför tinget. Denna gång gällde det tre förfallna skulder på 80 kronor, 270 kronor respektive 160 kronor och samtliga med 6 % ränta. Till detta kom också krav på att betala rättegångskostnaderna i alla tre målen och skulderna skulle indrivas "vid tvång av utmätning".

Carl Månsson tvingades sälja gården den 13/3 1884 men bodde kvar en tid. Han titulerades för under denna period som bonden. Nedförsbacken höll dessvärre i sig och 1885 flyttade familjen till Stilleryd och Carl kallades då för förre bonden. I Stilleryd verkar det som om Carl Månsson gjorde ett försökt att rädda undan lite pengar till sina barn. Enligt ett gåvobrev den 5/12 1885 överlät han gården i Stilleryd 1 om 2/3 kronoskatte med en brukningsandel på 1/6 till sina omyndiga barn Hilda, Ellen, Rudolf och Julia. I gåvobrevet fanns ett förbehåll att fastigheten inte fick försäljas, styckas eller pantskrivas förrän samtliga barn hade blivit myndiga. Nu gick det inte som planerat utan den 25/2 1888 togs gården över av Smålands hypoteksförening och såldes vidare den 23/3 1888. Det har inte gått att klargöra om Carl inte kunde betala för gården eller om gården blev utmätt. Carl Månsson bodde i alla fall kvar i Stilleryd till den 17/4 1891 då han och familjen flyttade till Karlshamn. Under sina sista år före sin död i Karlshamn kallades han för arbetskarl.

Spelarna i detta drama var:

Måns Nilsson f 1809-06-16 i Tararp, Asarum d 1859-03-14 i Tararp, Asarum

gift 1831-04-04 i Asarum med

Inga Persdotter f 1809-03-27 i Tararp, Asarum d 1883-03-16 i Tararp, Asarum

Paret fick 9 barn, 5 söner och 4 döttrar, där "storbonden" Carl Månsson var den tredje äldsta sonen.

Carl Månsson f 1835-10-10 i Tararp, Asarum d 1900-07-10 i Karlshamn

gift 1861-09-16 i Asarum med

Johanna Samuelsdotter f 1840-01-18 i Ire, Asarum d 1926-04-09 i Karlshamn.

Även detta par fick 9 barn, 4 söner och 5 döttrar.

Sonen Mauritz Carlsson f 1862-08-21 tog sig namnet Eklund i samband med att familjen flyttade till Karlshamn.

Karl Johan Lindqvist - Morfadern som alla vägrade prata om

Efter mycket letande på mikrokorten lyckades jag till slut även kartlägga den andre av min underbara farmors "hemliga" förfäder. I kyrkoböckerna gick det inte att hitta några egentliga förklaringar varför alla tvärt vägrade att tala om honom trots att jag lyckats följa honom hela vägen från vaggan till graven. Man kunde dock ana ett visst mått av rastlöshet eller eventuellt andra problem genom att han ofta flyttade och bytte bostadsort. Under en 15-års period flyttade han nästan en gång per år. Resan gick från Degersnäs i Urshult, via Degerhaga i Urshult till Sternö, vidare till Torstarp, Askaremåla, Dannemark, Norra Hoka, Jepps Hoka och tillbaka till Askaremåla. Därefter till Aramo i Urshult och tillbaka till Dannemark igen. Därifrån till Tranerås i Hällaryd och åter tillbaka till Dannemark och vidare till Jepps Hoka. Där bodde familjen faktiskt några år tills den sista flytten som gick till Gungvala, där han också gick ur tiden.

Bernhardina Lindqvist med dottern Signe år 1900

Under ett av mina besök på Landsarkivet i Lund då jag egentligen letade efter "hemligheten" med "storbonden" Carl Månsson i Tararp, råkade jag snubbla på ett domboksmål som rörde Karl Johan Lindqvist. Jag skattade min lyckliga stjärna trots att det kom att förlänga min vistelse på Landsarkivet med ett par dagar. Ju mer jag läste ju mer övertygad blev jag att det var detta som farmor och alla hennes syskon velat dölja.

Vid Bräkne härads lagtima höstting 30/10 1883 hade Karl Johan Lindqvist i Hokadal uttagit stämning på mjölnaren Mattis Persson i Jeppshoka för att han vid ett besök hos mjölnaren blivit misshandlad så att blodvite uppstått. Målet kom att tas upp till behandling under flera av de kommande tingen. Efter vittnesförhör växte en allt tydligare bild av händelseförloppet fram. I domboken den 15/1 1884 går att läsa (mina förtydliganden inom parenteser):

"Vid ett tillfälle på hösten a(anno) 882 då Vt (vittnet) vid qvarnen samtalade med Sn (svaranden = mjölnaren) kom Sn dotter springande och bad Sn komma upp emedan Carl Kock - så benämndes Kn (käranden = Karl Lindqvist) i dagligt tal man och man emellan - höll på att förgöra mor. Sn begaf sig genast till sin bostad och efter en stund gick äfven Vt dit. Vid det Vt framkom yttrade Sn hustru "här kommer en som känner till både att ock våra föräldrar och vet att vi icke äro av tattarslägt". "Ja det vet jag", sade Vt varpå Kn yttrade "Ja men de kalla mig för Kalle Kock" och Vt vidareutlät sig "Ja det namnet har jag hört förut".

Kn var synbarligen öfverlastad af starka drycker samt bråkade och Sn bad honom gå till väg. Vt såg icke att någon misshandel egde rum eller att vare sig Kn eller Sn var sårad eller rifven.

Man kan alltså dra slutsatsen att Karl Johan Lindqvist var glad i brännvin och sannolikt ganska ofta kunde hamna i bråk i fyllan och villan. Detta förklarar troligen varför min djupt religiösa farmor Signe och hennes lika troende syskon inte ville kännas vid att de hade en morfar som söp och bråkade. Med tanke på att Karl Lindqvist flyttar fram och tillbaka och alla täta byten av "husbönder" där han tjänade som dräng hade han troligen haft problem med brännvinet sedan unga år.

Nå hur blev domslutet. Jo utslaget den 10/3 1884 blev att då det saknades full bevisning om misshandel så kunde inte häradsrätten döma någon till ansvar och Karl Lindqvist fick inte heller den yrkade ersättningen för sina rättgångskostnader.

Spelarna i dramat var:

Karl Johan Eliasson Lindqvist f 1835-12-08 Tornamåla, Tingsås d 1912-06-05 Karlshamns lasarett

gift 1873-11-29 i Asarum med

Karna Bengtsdotter f 1838-08-31 i Elsebrånemåla, Asarum d 1927-02-05 Karlshamn

Paret fick 7 barn, 3 söner och 4 döttrar