Mattias Johansson

Barn med Matilda (1855? - )

Noteringar

Mattias vände i unga år åter till sin morbror på Hooks Herrgård, där han lärde sig smedyrket. Han utvandrade till Duluth i Nordamerika 1869 och verkade där i nästan 60 år till sin död den 31 januari 1929.
När Mattias år 1869 lämnade Sverige var det som utlärd smed. Som många andra unga smålänningar och blekingar tänkte han söka sin lycka i Amerika. Kanske tog han, liksom många utvandrare, vägen över hamnen i Karlshamn.
Av ett brev från Mattias till brodern Edvard 1892 framgår, att han kom hem, åtminstone en gång. Kanske var det i samband med faderns död 1891. Han sände 200 kronor till bror Edvard. 150 kr skulle han lämna över till mor Kristina och tacka för lånet, och så skulle hon ha 10 kronor, för att hon hade varit så snäll och lånat honom dem. Trettio kronor skulle Edvard själv behålla. De resterande tio kronorna skulle Albertina ha som tack för allt besvär hon haft, när Mattis bott i Kopprarp året innan.
I Amerika träffade han Matilda från Skillingaryd och gifte sig med henne och fick barnen Edvard, Martin, Johanna, Carolina, Maria och Lydia.
Döttrarna Carolina, Maria och Lydia besökte Sverige 1960 och bodde då under sex månader i Saxemara hos sin kusin Johanna. Från Saxemara gjordes utflykter till bland annat släktingar i Skåne och Småland. De senare i Skillingaryd är släkt på moderns sida.
Från ett besök hos oss i Västerås gjordes utflykter till Eskilstuna. När jag fick veta vilka människor, de hade som bekanta i Eskilstuna, undrade jag, vad vi hade för släkt i Amerika. De sökte nämligen döttrarna till den världsberömde måttuppfinnaren, mera känd under namnet, Mått-Johansson i Eskilstuna. Det gick bra, för en av döttrarna var gift med dåvarande verkställande direktören på företaget. Mottagandet blev mycket hjärtligt.
När jag på kvällen hämtade dessa tre förtjusande damer på stadshotellet i Eskilstuna, tog Carolina mej under armen och sa: "Kom med, så ska jag visa dej". Så gick vi fram till en monter i stora foajén, där Eskilstunaföretagen har montrar med sina verktyg. "Sådana här gör vi i Amerika, fast inte lika bra som ni", sa Carolina. Under dagen hade det framkommit att hennes son, som nu hade övertagit företaget, basade över 2 000 människor. Men det var ingenting som kom fram från Carolina direkt. Hon var mest stolt över, att hennes son liksom hennes far var smed.
Jag fick aldrig veta av Carolina upprinnelsen till deras far Mattias framgångar i Amerika. Vi ska komma ihåg att Mattias, när han kom till Duluth 1869 hade en gedigen utbildning bakom sig. Han var utlärd smed. Mattias Johansson kom ju från samma bygder, som Wilhelm Moberg berättar i Utvandrarna. Han skilde sig dock säkert från många genom sin utbildning. Denna utbildning kom väl till pass i det nya Amerika.
Vi vet, att hans kunnande gav sådant resultat, att hans dotterson nu 1960 bedrev en blomstrande industri.
Man förundrar sig över denne Mattias, så upptagen av sin industriella verksamhet kunde ägna så mycket tid åt kyrkan, kanske var det avkopplingen vid kyrkoarbetet, som gav framgången. Vad vet vi. Jag frågade Carolina, hur det kom sig att C E Johansson och bildhuggaren Carl Milles var bekanta till dem. Jo, sade Carolina, de var gäster i vårt hem. C E Johansson och Mattias Johansson hade samma bakgrund, bondpojkar. Mattias från Hällaryd i Blekinge, C E Johansson från Arbogatrakten i Västmanland. Mattias var dock 16 år äldre än sin gode vän Johansson.
Varför kunde då dessa äldre damer, ingen under 70 år, så perfekt svenska. Förklaringen var enkel. "Jo", sa de. "Vi fick alltid en peng av far, om vi kunde svara på svenska." Inga kunde hellre vara mera svenska, än vad dessa damer var, som först nu i hög ålder för första gången var i Sverige.
I moster Amys bevarade brevsamlingar finns ett brev skrivit den 10 februari 1928. Det är Mattias som genom sin dotter Carolina skriver till brodern Edvard på Elledal. Carolina visar att hon behärskar svenska språket även i skrift. Brevet börjar: "Hjärtligt tack för det kärleksfulla brev jag nu fått från dej. Jag är mycket dålig. Jag kan inte skriva. Men dotter Carolina lovar att skriva några rader till dej från mej". Och som alla brev, syskonen emellan, handlar de mycket om tilliten till Gud. Det är en ovärderlig tillgång att de är bevarade. Vi får en ganska klar bild av dessa människor.
Av ett brev från dottern Lydia skrivet den 18 februari 1929 vet vi, att Mattias dog den 31 januari 1929, alltså ett år efter det förra brevet.
(Fritt redigerat av Ia Johansson efter Elmer Pearsson: Liten släktkrönika)

Mattias was a blacksmith but came from generations of farmers. In 1869 he emigrated to Duluth in the US, where he built up a tool industy which he managed until his death in 1929. In the US he met a Swedish girl, Matilda, whom he married. His daughters Carolina, Maria and Lydia came to visit Sweden in 1960, and stayed here for at least six months - the Swedish relatives were charmed by the three ladies. And were astonished since they all spoke perfect Swedish. The reason why was that every time they were able to answer their father in Swedish they got a dime!